Ägg, påskkärringar och fjädrar åker åter ner i någon låda. Påsken är över lika snabbt som den kom......  Jag behöver tack och lov inte plocka bort något pynt. Känns helt meningslöst att pynta när kidsen ändå inte är hemma. Tomheten man har alla dessa högtider utan sina barn är en enda lång transportsträcka. För mig är påsken den värsta! Kanske beror det på att jag haft lyckan att ha mina barn på julafton varje år (dock blir det ändring på det nu 2016), kanske beror det på att det var strax efter vår årliga resa till fjällen "blixten kom från en klar himmel", men det som ändå känns tuffast är att inte få åka med "sin familj" på vår tradition. Fjällenresan var något vi gjorde till vårt! Det gör ont i mig att inte få se mina barns utveckling när det stormar ner för backarna, att sätta liften på rätt plats, att inte få plocka upp ostmackor, korv på termos och varm choklad, att missa halva tiden av mina barns uppväxt. Påsken har med andra ord varit tuff trots att jag umgåtts med familj och vänner, men så fort tystnaden lagt sig har jag börjat att grubbla. I boken, som jag tänkt skriva positiva saker, lyser blanka blad mot mig. Jag har inte "orkat" skriva trots att jag vet att jag lätt kunna pränta ner minst 5 positiva saker varje dag hela helgen. Plötsligt känns det som jag är tillbaka på "ruta ett"! Här vill jag ju inte vara!!!

Utanför fönstret hänger tunga, grå regnmoln. Ibland lyckas solens strålar ta sig igenom och jag kan inte låta bli att dra en parallell med mig själv. Det är så jag är just nu, som ett stort grått moln, men så ibland lyckas jag ta fram ljuset precis som förr då jag sällan "stötte på" de tunga grå molnen, då jag i alla lägen hittade ljuset. Det är dit jag skall!!! Jag undrar ofta hur en person som jag kunde hamna här, men så får jag en påminnelse av någon klok person som kan vara en arbetsterapeut, en vän eller en författare och plötsligt inser jag vad jag måste börja ändra på. Om jag bara hade tänkt detta innan så hade jag sluppit den här kampen ut ur "träsket", för det känns som ett träsk. Jag kämpar och går, men ändå sjunker jag ner. Om jag ändå inte "sprungit" så länge, utan vilat ibland, andats och levt i nuet. Om jag inte haft tusen "bollar i luften" samtidigt.....om, om, om...... Dags att släppa OM! Det tjänar ingen nytta till att se tillbaka, men jag hoppas jag lär av mina misstag.........så nu öppnar jag den blanka boken och börjar fylla på med positiva saker......tvättkorgen är tom, meddelande från en vän som skall svaras på, 2 timmars samtal med en av de bästa vännerna, samtal från mina älskade ungar.........och än är inte dagen slut  

......så sitter jag här framför dator och även jag har blivit en bloggare. Varför kan man undra. Jag har nog insett att mitt behov av att skriva är stort. Att ta papper och penna för att skriva till sig själv kan uppfylla mina behov också, men jag vet att när jag skriver och någon annan kan läsa så måste jag rannsaka mig själv och gå på djupet. Kanske ingen någonsin kommer att läsa det jag skriver, men skall jag vara ärlig så vet jag att jag enbart gör det för min egen skull. Vem vet om någon där ute kanske läser och känner igen sig eller kommer med glada tillrop som kan hjälpa mig på min "väg tillbaka". För det är här och nu mitt första steg börjar. Jag skall hitta tillbaka till mig själv igen och bli den starka, positiva och glada L jag en gång var! Min blogg findMe handlar om min "resa" i att hitta mig själv.

Som ni säkert förstår har jag hamnat i en djup "svacka" i livet. Jag är totalt utmattad, har värk i kroppen, ont i magen och tryck över bröstet. Jag har, som man i vardagligt tal säger, "gått i väggen". Jag sökte läkare för jag hade problem med magen och då inte min vanliga, hederliga magkatarr, utan en helt annan magsmärta. Dessutom så hade jag problem med andningen och ville få en ny atsmaspray utskriven. Mina arbetskamrater/vänner kände inte igen deras alltid så glada och positiva L och de såg hur jag led av smärtan. Gå hem, sök läkare och kom inte tillbaks förrän du är du igen. Läkaren insåg ganska snart att min kropp behövde vila, men jag själv förstod inte varför. Jag behövde inte vara sjukskriven, jag fixar det här som alla andra kriser i livet. Det är bara att "bita ihop" och tänka positivt! Men ganska snart insåg jag att jag faktiskt var totalt utmattad. Jag hade ingen kraft att tänka positivt och att vara stark. Jag insåg också att jag levde i något slags vakuum vilket gjorde att jag varken var strålande glad eller vansinningt arg. Jag kände mig värdelös......KÄNNER mig värdelös...... Dock har jag insett att jag inte orkar "springa" längre, att jag inte har styrka nog att ta mig upp just nu och att jag har alldeles för mycket i "ryggsäcken" jag släpat på de senaste åren. 

Här ute i cybervärlden finns det säkert många som släpar på saker från barndomen och skoltiden. Saker som man inte lastat ur sin "ryggsäck". Jag släpar inte på något från den tiden. Min uppväxt var en bra tid. Jag har växt upp med båda mina föräldrar, en omtänksam storebror, många fina vänner och en tillhörighet inom idrotten. Jag hade det bra och mådde jag någon gång dåligt så rensade jag hjärnan under mina träningspass (något jag behöver börja med igen). Det var helt enkelt det som behövdes. Jag hjälpte andra genom min styrka, för jag var stark en gång i tiden, och ställde alltid upp för de som var utstötta eller på något sätt mådde dåligt. Jag fanns där dag och natt. En dag var jag själv den som sårade någon genom att lämna ett förhållande. Vi var unga när vi träffades och vår kärlek övergick till vänskap. Min första "svacka" kom när jag sårade någon som betydde så mycket för mig. Jag kände mig så egoistisk, men han träffade en ny ganska snart och bildade familj. Dessutom förstod han att vi bara varit vänner de sista åren. Jag träffade en ny, min stora kärlek trodde jag. Mannen jag skulle dela mitt liv med. Hur många har inte känt så? Jag flyttade land och rike runt för hans skull eller snarare för vår skull...... Jag tyckte att jag gjorde allt! Vi hade det toppen, bildade familj, skaffade hus och när även den ekonomiska biten föll på plats så började förlusterna i mitt liv. En nära anhörig till oss gick hastigt bort och plötsligt satte vardagen in. Då, utan förvarning, älskade han mig inte längre...... Som en "blixt från klar himmel" släppte han kommentaren....... Alla som varit med om det vet att världen "rasar som ett korthus"! Efter en vecka, inklusive en begravning av en fantastisk människa, så reste jag mig upp. Han hade i alla fall gett mig det finaste jag har, livets mening, mina barn. Nu var "ryggsäcken" jag bar extra tung och den fylldes på med oro över boende, att inte ha barnen jämt, att mista ännu en nära, att få ökad arbetsbelastning. Men jag valde att fylla på "ryggsäcken", bita ihop och springa. Inget skulle stoppa mig!!!! Så har jag sprungit ända tills nu när "ryggsäcken" fyllts på ytterligare med oro över mina föräldrar och ändrade familjeförhållande...... För att inte tala på min ändrade personlighet. Den skrämmer mig mest! Nu är det dock dags att stanna och släppa "ryggsäcken" för att hitta tillbaka till mig själv. Att hitta den person jag en gång tyckte om, som erövrade världen med ett leende på läpparna, som orkade lyfta andra och tänka positivt.

Här är min berättelse om att "hitta mig"!